“Him?” she asked
“Why are you asking that, it seems you don’t trust me?” He said defensively.
“I heard the entire conversation; don’t take me for a fool. I know you were talking to some bimbo.”
“You are mistaken.” He tried to hold her by the waist but she moved away.
“You lying son of bitch” she yelled.
“Honey, it’s not what you think.” He pleaded.
“I heard everything, who is that fucking whore?”
“You heard it wrong; I wasn’t talking to a woman.”
“I gave you all my love and this is how you repay me? You lying bastard! When did you start seeing this whore?”
“She means nothing to me.” He defended himself.
“How can I believe you when you said a minute ago that I was mistaken, and you were talking to your colleague? Now you are admitting that she was on the line, so what is it Charlie? Was I hearing voices or was she a colleague or finally you’ve remembered the whore I’m talking about that was on the fucking phone. You keep changing stories. She took a deep breath and tightly closed her eyes for a minute while her hands brushed her hair. “You are not a good liar.” She said softly. “You confess your love to some random girl and say it’s nothing?” she slapped him on the face and walked out of the room.
He walked after her and held her by the arm.
“I love you.” He confessed.
“Oh and another thing, you can cancel the trip.” She picked her jacket and keys. He cupped his face. He felt like dying, he had planned this trip for a long time now and didn’t expect this to happen. He looked at the phone. He knew she would never change her mind. It was the toughest decision he had to make but he had to cancel it. He dialed the number of the agency and it was picked on the third ring.
“Fairmont travel Agency, how may I help you?” Madison said in a sweet low voice.
“I’m Charlie, I booked a trip to Mexico.” He was low and down.
“Don’t worry sir, all the arrangements are in order and everything is in place.”
“I want to cancel the trip.” There was silence from the other end of the line.
“What do you mean cancel?”
“You heard me right, can you cancel the trip.” He wanted to hear her talk. There was something about her voice that captivated him. She had one of the best voices.
“Sir, I’m sorry that you want to cancel the trip but is there a way you can reconsider this decision? She insisted. She was good at persuading her clients over the phone. Charlie always loved playing games with women. He had worked with this agency for five years and has never met the face behind that beautiful voice. He wanted to see if this could be possible.
“Kindly cancel the trip.” He insisted.
“Let me keep the ticket open in case you change your mind.” Madison said. Charlie hanged up. He was upset with himself for entertaining women. He was not the kind of man who would beg a woman but he felt like begging for Clare’s love. Was it because she saved my life? He asked himself. He picked his keys and jacket and left.
****
Clare made her way to the restaurant. Trisha was seated at a corner and she noticed her easily because of the way she was dressed. She was so tired and needed this rest. She looked like a train wreck; she looked at her with a smile on her face. Clare’s phone rang and she stopped to receive before sitting down. It was her colleague from work.
“So what happened?” she asked as she sat down. She had just received another call from her colleague at work and had to get up to answer it.
“Oh she just wanted an update on some files that I had to send,” she said.
“Oh my God, not about your colleague idiot, about him,” she demanded. She had been chewing her nails while Clare was gone. A habit she had tried to get rid of a million times but she couldn’t. Trisha White was a stunning woman, her best friend for almost a decade. They had grown up together in the same neighborhood, with the same friends. They went to the same high school, college and even university. At around 5’6 she was a glamorous red head, who could put guys to their knees just by a shake of her ass or the jiggle of her breasts. Round perky mounds that made teenage boys from 13 to men at fifty salivate at the sight of her. Notorious for dressing in skimpy clothes, Trisha White was thirty five, mother of two and a divorcee, her ex husband had cheated on her with her sister and she had kicked them both out, naked, after taking some pictures. Currently she was battling for custody of her kids and winning almost more than half of what her husband thought she would get.
She was a strong minded, collected woman, older than Clare and perhaps the smartest woman she had come around in her life. She knew her way around men and she owned a successful business which consisted of interior designing. Apart from earning her own money, she was now the owner of a couple of estates, thanks to her cheating husband.
She had two sons, John and Smith, both adorable, both amazingly smart and both twins. They were ten years old, and they were on their mother’s side, much to their fathers disliking.
“I prepared myself to go and meet him and I found him on the phone with one of his flings.” Clare tried to hide the tears from her eyes.
“What?”
“I’m not dating him or seeing him again. I guess I don’t have luck with men.”
“Why don’t you beat him to his game?”
“What do you mean?” Clare asked curiously.
“Make him fall in love with you and then throw him to the curb.” Trisha smiled.
“I can’t do that, he dates beautiful women and I was stupid to think he will ever fall for me.”
“Try and do things differently, find out what these models do and do the opposite. Introduce him to a new world that he’s not used to.” She realized Trisha had a point but it was risky. It was the perfect revenge but dangerous. She was ready to take the risk.
“Uh huh, so what shall we eat?” Trisha asked as she pondered over the menu. There is something you should know about her. No matter how much she eats, what she eats, she doesn’t put on an extra pound. This has been the case with her for almost all her life and I hate her for that.
“I am going to order some meat,” Clare said.
“I am going to order some carbohydrates,” she notified her smugly.
“I hate your body,” Clare said vehemently.
“Oh honey, if you were a guy, you would want to tear me apart,” she said arrogantly.
“You arrogant bitch,” Clare said laughing.
“I am confident in all of this,” she said shrugging and then snapping her fingers.
Clare almost fell off her chair laughing. They ordered lunch and quickly finished it, since they had both skipped breakfast.
“I thought we should go shopping,” she notified her as they made their way out of the restaurant.
“Well, you are smart because I haven’t been out shopping in over two months,” she sounded exhausted.
“Well what’s wrong?” Clare asked stopping to throw a piece of tissue in the bin.
They climbed the escalator to the second floor of the mall they were in. Clare had to buy a few dresses and suits, Trisha would probably buy lingerie or clothes for her kids. They were growing up and fast. They smiled as they left the restaurant.
THE END
Enjoyed what you read? Please keep flipping to the end of the book to leave a review on Amazon! Thanks!
The following pages contain the story you just read, but in foreign languages. To read other bonus content, please return to Table of Contents by clicking the following.
>>>Return to Table of Contents<<<
An Excuse
(Foreign Translations)
>>>Return to Table of Contents<<<
Clare Wilkins m fl stirrade på hennes stuga på hård höst squall blåser in från havet. Det var en förskräcklig natt för att vara ute på vattnet, och hon var glad att hon var säkert inne i kväll. Inte på natten för att ta ett dopp, det var för vis
sa. Tyvärr, hon borstade hennes hand över djupa bruna siden hud och sätt försiktigt tillbaka den i havet bröst genom hennes säng. Ingen människa med en halv hjärna vill bada i det rullande oceanvatten eller slåss mot hänsynslösa Alaskan vind i kväll, såvida de absolut hade också. Med storm, hennes tv-mottagningen skulle vara fläckvis. Det fanns inte mycket annat att göra i hennes lilla stuga på rik ö.
Varför är jag här igen?, Hon klagade över att hon själv. Efter att bryta upp med sin pojkvän, Tom, eftersom hon var "sjuk av hans fusk vana", hon trodde en flykt till öknen skulle göra för en trevlig omväxling. När Faster Vivienne frivilligt hennes lilla stuga, nära en knubbsäl koloni, Clare hoppade på chansen. Hon hade haft en trevlig sommar, simma med den lokala hamnen besökare, talat ut med naturen och komma tillbaka till sina rötter. Nu var det September och parning skrina av lokala dolphins gjorde att hon vill gå in till stan och kasta sig på första snygga mannen hon kunde hitta. Hon gick stir crazy i liten stuga.
En lampa från stranden fångas hennes öga. Peering tillbaka ut genom fönstret, hon såg en lokal fiskebåt som försöker undkomma den värsta storm av rubriken till leeward sidan av ön. Hon önskade dem lycka till. Det var en smart strategi, men klipporna på den här delen av kusten var särskilt brutala och hade sjunkit fartyg gör ett försök innan. Kontrollera om fartyget igen, hon såg de fick bränd farligt nära kusten. Hon bestämde sig för att hon hade bättre varna dem inte avviker något närmare.
Vicka på hennes faster's VHF-radio, hon kanal 16, radio kanal som används för akuta meddelanden och varningar till fartyg. Så snart hon tittat på radion, en mans röst ljuda panik kom via mottagaren. "Mayday, Mayday, mayday. Detta är ett fiskefartyg Undine. Vi på västra stranden av rik ö. Vi har förlorat vår huvudmotor och tar på vatten. Tre besättningsman ombord, kaptenen är skadade." fiskaren började upprepa hans nödanrop. Kustbevakningen svarade, anger de svarande, men skulle inte komma under minst 45 minuter.
"Det är för sent!" ropade hon. Ljudet av hennes röst ekade i den tomma stugan och konstigt, nästan skrämd henne. Att båten var på väg mot klipporna snabbt, om de fick vatten nu, de skulle vara irrelevanta i minuter. Isärtagning av hennes kläder, hon sprang till hennes sovrum, kasta öppna havet bröstkorg. Det rycker hennes simning dräkt, och sedan sprang utanför, knappt känner regnet som hon prickade mot stranden. Som hennes tår träffar i vattnet, hon drog på henne fenor och skyddsglasögon och dök i vattnet. När hon simmade mot den nödställda båten kunde hon höra vidrigt crunch av stål slår sten. Pain, hon plockade upp hastigheten. Hon var inte säker på vad hon kunde göra för att hjälpa, men det var något.
När hon anlände till fartyget, hon såg att hennes förfäran att skeppet höll på att sjunka snabbt. En gul liferaften var flytande i vatten, två människor ombord. Hon simmade närmare och kunde höra en äldre man, som innehar en bruten arm ringer desperat mot båten. "Charlie! Charlie!". Den andra mannen höll den skadade mannen tillbaka, eftersom han såg att kasta sig i vattnet för att försöka klättra tillbaka ombord. Det är klart att det var någon som fortfarande ombord på sjunkande skepp, men Clare kunde se några tecken på honom. Försöker kommunicera med fiskaren var meningslöst - de skulle inte förstå henne på grund av stormen.
Hon dove djup under vatten, och såg ett hål i fartygets skrov som hon kunde pressa sig igenom. Glider in i fartyget hon simmade genom stigande vatten, söka efter saknade besättningsman. Slutligen fick hon en knallorange pläterade ansatsen ligger i en Portgång. Hon kunde berätta, mannen hade lyckats sätta på hans flytande survival suit, men hade träffat hans huvud när fartyget hade åkt på klipporna. Hon kunde höra mannen brummande, men det är klart, han var inte tillräckligt medvetna för att flytta. Gripa mannen livklädnad av hals, hon började dra honom i korridoren och ut genom dörren till altanen. Hon kunde se att vattnet stiger runt dem. Hon behövde för att få mannen av båten och bort innan fartyget sjönk och drog dem under med det.
Hon fortsatte att dra på mannen tills hon hade både av dem i vattnet. Hon började leta efter den gula liferaften. Om hon kunde få honom, då hans medbröder kunde dra honom ombord. När hon såg den flotte men hon omedelbart insåg att det var för långt bort. Den nuvarande redan hade svept lite flotte flera hundra meter bort mot leeward sidan av ön. Hon behövde för att få den skadade mannen ur vattnet så fort som möjligt. I stället för att försöka komma ikapp med flotte, hon simmade tillbaka som hon hade kommit på väg mot henne strand. Hon kunde få honom varmt och torrt i hennes stuga, och låt sjöfartsverkets Med-invest-evac honom när de kommit hit. När hon simmade bort, tillbaka mot stranden, hon kunde bara se flottarna kommit iland på öns södra sida.
Hon lyckades dra den skadade mannen med henne tillbaka till stranden. Tiden i vattnet hade varit hårt på honom - trots att hans dräkt hade hållit honom pigg. Cool hösten vattentemperaturer trängde honom nära hypotermi. Isärtagning av hennes simning costume, hon släpade mannen tillbaka mot väntar värmen i hennes hem. När han var inne hon drog av sin dräkt och blöta kläder, sedan gripit varje filt hon kunde hitta. Skammen honom hon kontrollerade sin temperatur. Han var fortfarande cool och darrningar. Det fanns bara en sak att göra. Fortfarande naken, hon halkade under filtar och höll darrar man till henne, så att hennes egen kroppsvärme för att värma honom.
Nu hade hon lyckats dra ut mannen av de värsta fara, hon kunde äntligen ta oss tid att se vem hennes nakna kropp trycktes upp mot. Sailor var en yngre man, kanske sen 1930. Hans yrke hade lämnat honom väl musculated, och hans ansikte… hon suckade. Här var en man hon inte tänker förlora hennes hud. Försiktigt tryckte hon hans våta håret ur ansiktet och tittade in i en underbar uppsättning blå ögon.
"Är du med mig…" vad hade den äldre mannen kallade honom "Charlie? Förstår du mig?" mannen långsamt flinade, som hans ögon fokuserade på hennes ansikte. "Ok, bra, hur många fingrar jag håller upp?" Hon höll två fingrar upp framför den unge mannens ansikte. "Tuhhh…20 klocka…. två?" mannen etappvis, fortfarande darrar. Hon log uppmuntrande, och sedan pressas mot honom närmare när hon använde sina händer för att gnida hans armar raskt, försöker få sin omsättning. "Kan du säga mig ditt namn?" Hon frågade honom. "Charlie Mackenzie" mannen berättade för henne, låta lite mer cognizant. "Bra Charlie. Jag Clare, förstår du?" Charlie nickade instämmande, och då knorrade hennes namn tillbaka till hennes "Clare…" efter några minuter hans darrningar började att stoppa, och Clare kände Charlie's arms cirkel runt henne. "Du känner dig så bra, varmt." Hans omfamnar åtdragna, som han begravde sitt ansikte i Clare's varma hals. "Du luktar gott också."
Clare blushed. "Tror du att jag luktar gott, gillar inte fisk eller något?" Charlie knorrade en negativ, och sedan till hennes överraskning han började knapra på grund av hennes hals. När hon flyttat en bit för att undvika honom, han drog henne nära igen. Hon kunde känna hans kropp värmde, och blir naturligtvis väckt.
"Tror du att du kan ge mig en chans?" Hon log och började gå bort. Han drog henne till sitt bröst. Hon kände hans blick. Dröjande, bränna henne. De ögonen nådde henne att fylla hennes tomhet. Hon har aldrig känt så här förut.
"Jag måste gå." Hon darrade.
"Inte förrän du ger mig ett svar".
"herregud" hennes röst slog honom hårt på hans gut, något primal bankar genom honom. En lust att gripa henne genom baksidan av hennes huvud och kysser henne med sådan kraft att hon skulle köra. Han tittade ner på henne och höll på att drunkna i de runda vackra ögon.
"säga något",
"Jag vet inte vad jag skall säga," sade hon i en Sovkammare tonen.
Han utandad hennes namn, och kupade hennes ansikte. Känslan var ren och textur av hennes hud var mjuk. Hon ner hennes ögon och lyfte hennes huvud, hon var inte säker på att han flyttat fortfarande, hon kände hans mun under henne. Hon sörjde när hon öppnade sin mun alla våta, varma och sköna mot hennes tunga.
Han flyttade sina händer mot hennes kropp, drar henne närmare. Hennes smak var extremt giftiga. Han arbetade på hennes mun utan
nåd. Hon vände sitt smeker åtgärd åtgärd tills de var tvungna att stanna.
"Ok, nog kroppsvärme för dig, tror jag." sade hon spolning som hon länkagetappen vickas av filtar. "Jag tror att ni kommer att vara ok. Inte gå utanför de filtar, Jag behöver gå och hämta något." Hon gick tillbaka utanför för att samla henne nu indränkta kläder, och ännu viktigare, hennes träning. Lyckligtvis var allt där hon hade lämnat den.
Clare gick tillbaka in i stugan, att hennes Sopping vagnsanalytikern kläder i hennes händer. Så hon kom in, hon såg Charlie, filtar lindade runt honom, tittade henne försiktigt. När hans ögon landade på den bruna pantry, hon hastigt blandas den med hennes kläder och sprintade till hennes sovrum för att sätta på några torra kläder. Kommer tillbaka klädd, hon tittade mannen varsamt. "Hur mår du? Något bättre?" Charlie nickade instämmande på henne och fortsatte titta på henne som hon flyttat över vardagsrummet och köket han märkte hur reserverade hon var med hennes personliga tillhörigheter.
"Jag kommer att göra dig något varmt att dricka, okej? Dina vänner är på södra sidan av ön. De såg ut som de skulle vara ok. Sjöfartsverkets borde vara här snart… Oh utkastet kustbevakningen."
Hon sprang tillbaka till VHF-radion och varnat sjöfartsverkets till vad som hade hänt. Emergency helikopter pilot som bekräftade deras placering och berättade Clare deras eta skulle vara under femton minuter. De skulle plocka upp strandsatta paret först och sedan kila hem till henne för att få Charlie. Clare fick stänga av radion och leds tillbaka in i köket där hennes te vattenkokare för hundra år sedan flög här. Att hälla varmt vatten i en mugg, hon blandade ihop några ögonblickliga kakao till Charlie.
"Här ska hålla dig varm." sade hon lämnar honom mugg.
"Du räddade mig, inte du? Du drog mig från båten." Hon flinade plötsligt känslan blyga.
ROMANCE: BAD BOY ROMANCE: Bad Boy Brother (Stepbrother Interracial College Romance) (Contemporary Stepsister Taboo Romance) Page 200